Hej igen mina finaste läsare, ni som stannar med mig trots alla mina uppehåll haha<3 Tänkte berätta hur läget ligger till nu, hur jag mår, vad som hänt.

Jag och O har gjort slut, därav uppehållet. Förlorade all min inspiration och lust till att göra saker, blogga, åka till Kalle osvosv. Går inte in på detaljer mer än att det är för vårt bästa, för oss båda. Vi är inte ovänner och tycker absolut inte illa om varandra, tycker fortfarande om varandra men tiden just nu är inte för oss, båda behöver fokusera på sig själva. Jag älskar honom fortfarande, väldigt mycket, men vill bara att han ska må bra nu, kommer alltid bry mig om honom, trots allt min första kärlek.

Det har inte ens gått en månad sen allt hände men känns som att det gått en evighet men samtidigt i slowmotion? Haha jag vet inte hur jag ska förklara riktigt. Jag har verkligen mått hemskt de senaste veckorna. Jag ska inte ljuga, nästan velat ge upp flera gånger för det gjort så ont, men man kan inget göra, frustrationen stiger liksom. Nu äntligen känns det faktiskt som att det börjar gå lite framåt. Ser framemot Österrike som vi nu snart ska åka till och häromdagen träffades jag och O och lämnade hans saker som han haft hos mig och så. Det börjar äntligen kännas mer okej och vet att detta är rätt just nu, vad som händer sen i framtiden får man se. Jag hade tänkt en framtid med O, därför har livet verkligen satts på paus och att ens tänka på framtiden, om 3 veckor, om 3 månader eller om 1 år har varit väldigt jobbigt. För jag har inte kunnat se framemot något, inte att resa, inte att börja plugga, inte att gå på festivaler, hitta på vanliga roliga saker. Men det känns som sagt bättre nu, vågar att tänka lite på framtiden och se framemot det.

Jag mår inte 100% än, men så otroligt mycket bättre, jag mår inte som jag gjorde för 3-4 veckor sen då jag bara grät konstant och kunde inte ens gå till jobbet vissa dagar. Jag önskar inte ens min värsta fiende ett krossat hjärta, det onda går inte att beskriva och frustrationen att man inte kan göra något åt det utan måste bara fortsätta att ta en timme i taget, en dag i taget, har varit så otroligt jobbigt. Är oerhört tacksam för att jag har såna underbara vänner som stöttat mig genom detta, min familj och släkt som lyssnar och pratar med mig och min älskade Kalle som alltid bara finns där, han lämnar aldrig min sida och utan honom hade jag inte klarat mig genom livet.

Jag saknar blogga otroligt mycket och detta inlägget har jag verkligen velat skriva och publicera då jag alltid tycker det är så skönt att skriva av mig, vara öppen och berätta för er, mina läsare, hur det ligger till. Är alltid väldigt öppen med allt, för att hålla saker och ting inom sig förstör bara ännu mer och gnager bara på en, det lovar jag er, känns alltid mycket bättre att berätta, tycker jag iallafall.
Är både rädd och "lättad" för att komma in i rutinerna igen. Kan kännas jobbigt ibland, t.ex att skriva detta inlägget, börja blogga igen, återgå i rutiner, till verkligheten då jag levt helt utan inspiration och allt har bara varit jobbigt liksom. Men det känns samtidigt väldigt skönt och ser ändå framemot det, och har inte sett framemot saker på länge men börjar ändå göra det nu och det är jag SÅ glad och lättad för, att se ett ljus liksom då det varit så otroligt mörkt länge.. man tror inte att man ska klara det, men på något sätt gör man det.

Förlåt för en väldigt rörig text, vet knappt hur jag ska förklara och formulera allt, mina känslor och tankar. Nu har jag jobbat min sista dag innan Österrike så nu är det ledighet i nästan 2 veckor, vilket är sååååå skönt!! Längtat efter detta, komma härifrån och åka till mitt andra hem. Ska vara fantastiskt väder också! Ska självklart fota så kommer de bilderna upp här, det är otroligt vackert där och med bästa släkten så kan det inte bli mycket bättre. Kalle är den enda som saknas, han hade trivts där i alperna bland snön, det kan jag garantera haha ;)

Jag hoppas ni har haft det super den senaste månaden iallafall och jag kommer sakta men säkert tillbaka nu. Saknat er som tusan och att fota och blogga men tar det långsamt, i min takt. Kalle och jag får pryda detta inlägg, några bilder vi tog häromdagen när vi var ute i vårvädret, så mys! Hörs snart igen xx